God morgon ja.
Vädret såg allmänt grått och tråkigt ut. Dimma och snöflingor lite här och var. Och till vår fasa säger Anders Hellborg vid frukosten att vi inte kan bestiga Veslefjelltind idag p.g.a. vädret. FAN FAN FAN! Rent ut sagt.
Jaha, vad skulle vi göra nu?  Linnéa och jag satt och titta på kartan och efter mycket om och men så beslöt vi oss för att bege oss till Örndalen och även hinna med så vi kunde gå gamla vägen tillbaka.

Sagt och gjort.

När vi stod utanför ingången på trappan, såg jag att det började spricka upp och blå himmel började visa sig. Jag påpekade detta för Hellborg, och sa att vi skulle kunna ta Veslefjelltind ändå. Han sa bara att vi inte hann med både det och Örndalen. Men men, jag och Linnéa kom iväg från Krossbu kl. 8:43. 43 minuter senare än vi tänkt oss. Att packa och allt tar längre tid än man beräknar. Så beräkna det nästa gång!

Men vi traskade iväg. Upp samma väg som vi kom ner från dagen innan. Efter ca 1 timmes gångmarsch pausade vi till och märkte att vi var förföljda av Calle. Han hade också planerat att gå till Örndalen, och hade sprungit efter oss så gott han kunde.

Den första halvtimmen var faktiskt riktigt seg. Men som Linnéa sa, så berodde det nog mest på att motivationen inte var lika hög.

Jag var sedan tvungen att byta alla mina tröjor. (Lika kallt varenda gång!) Var även tvungen att fixa min ena fots skoskavsplåster. Dessutom kom jag på att jag hade glömt min jacka i stugan. - Damn it!

Men men. Sen fick jag och Linnéa bekräftat från Calle att man fick bestiga Veslefjelltind idag, men att Oskars grupp inte skulle dit.

Visst stod vi och velade ett tag.. Vi är ju fotogalningar båda två och hade fått höra att Örndalen skulle vara otroligt vacker. Men självklart ville vi ju bestiga Veslefjelltind. Mycket även på grund av en del skvaller man hört (no comment).
Calle begav sig hem mot stugan igen, medan jag och Linnéa började traska mot vår topp. På vägen såg vi massa gråa fjällripor.

Nu steg adrenalinet. Vi ska bestiga berget som är högre än Kebnekaise! Woohoo! (Närmare bestämt 2557 m.ö.h!)

Dock kändes det som om vi fick ett litet meddelande från ödesGudarna när Linnéa snubblade till och föll i den lilla bäcken.

Men, det stoppade inte oss. Så med blöta skor och kalla händer så fortsatte vi mot vårt mål. Och där såg vi berget framför oss. "Äsch, det ser ju inte så farligt ut... MAHA!

Vi tog första lunch pausen ca 10:45 bland en massa sten och med en stor fin glaciär bakom oss. Dessutom hittade vi en glaciärspricka som vi "gick in" i. Det var i princip bara benen som fick plats. Men vi hade "suttit i en Glaciärspricka" nu i alla fall!

Sen fortsatte vi vår vandring. Kallare och kallare blev det. Dessutom blev dimman tätare och tätare igen. Men vi hade gett oss fan på att klara det, så vi fortsatte trots väderförändringarna.

Det var lite små knepigt att veta vilken väg vi skulle gå, med tanke på att vi inte såg toppen, men vi chansade! Det började snöa mer ju högre upp vi kom och det tog i mer i vinden också. Även om det var snö på stenarna så fick vi ett rätt bra fotgrepp i alla fall. Vi var lite mer bekymrade för vår vandring ner igen. Men nej, nu var det först och främst toppen på planeringen!

Som sagt så blev det kallare ju högre upp vi kom och ca en halvtimme innan vi nådde toppen fick jag ta på mig min Windstopper. Det var jätte kallt! Vårat hår hade till och med börjat frysa till is.

Klockan var 12:05 när vi väl kom upp på toppen. Jag hade dock råkat missleda Linnéa ett par gånger. Man ser slutet på en kulle, och det måste ju vara toppen då ju! ... Men nej, det var bara en kulle, och bakom kullen fortsatte berget upp, upp och upp. Jag tror att jag missledde Linnéa tre gånger innan vi faktiskt nådde toppen!

Men OJ, vilken känsla när man väl stod där på toppen! Kallt satan var det och det var en mycket stark vind och en massa snö, så vi såg ungefär 20 meter fram. Vi traskade omkring i ca 5 minuter, sen klarade jag inte av kylan mer. (VARFÖR glömde jag min jacka??!)

Något som dock var lite konstigt var att jag hade 6 tröjor på mig och höll på att frysa ihjäl (för att överdriva lite grann) medan Linnéa hade 3 tröjor på sig och hade lätt kunnat lattja runder en längre stund på toppen. Mystiskt...

Men vi började som sagt traska ner igen ca 12:10. Det var halt och kallt, men man visste ju att man skulle komma ner... på ett eller ett annat sätt.

Det var vi ett tillfälle som vi faktiskt blev lite nervösa.. Det stupade rätt ner och det var is på stenarna, och vi kunde ju lätt komma fram till att vi INTE hade kommit upp den här vägen. Men vi visste inte om vi skulle ta höger eller vänster... men vi chansade på vänster och mycket riktigt kom vi rätt... efter ett tag...

Med tanke på att den täta dimman höll i sig i princip hela vägen ner så vid första riktmärke vi såg, så var vi väldigt tacksamma. Första riktmärke blev glaciären. Och där tog vi även vår fika.

Då kom Linnéa också på att hon hade glömt att säga att det var "toppen på toppen". (FAN!) Dessutom hade vi glömt att dela vårt ballerina kex, NEJ, förlåt, ICA:s nougatkex, på toppen... men men. Vi kom till toppen. Det var huvudsaken, och det VAR toppen! Även om vi inte såg något för 5 öre.

Men fikan satt där den skulle. Jag hade köpt en Kvikk lunsj (Norsk motsvarighet till KitKat, i princip) i kiosken igår så jag och Linnéa delade på det som fanns kvar... det var krispigt om man säger så. Då skulle jag få fram att det var kallare på toppen än i mitt kylskåp... Det blev ungefär såhär:

"Det var kallare på toppen än i mitt frys...min frysskåp..

mitt..va?! Nej mitt kylskåp, menar jag ju." Jag skyller på att höjden gjorde mig förvirrad!

Därefter festade vi på ett frystorkat Japp som jag också hade med mig..."Mums", kan man tycka.. Men där uppe, i den miljön smakade det faktiskt mycket gott!

Men det där "Soft and Chewy" som det stod på omslaget... nja, soft, vill jag ju inte påstå att den var... men chewy... jo, det tog ju ett tag att svälja!

På vägen ner började även vädret lätta igen... så klart. Men vi såg inte toppen, helt och hållet, mer den dagen.

Sen fortsatte vi gå.. Vi satte kurs mot de två stora vattenfallen som sågs från stora vägen.

Att hitta stigar var i princip omöjligt i den terrängen, men ibland såg det ut som en stig...:

Madde: "Men här är nog en stig, titta!"

Linnéa: "Ja, om inget annat kan du ju inbilla dig det".

Man tappar helt tidsperspektivet när man är ute och vandrar... det som vi hade stenkoll på var när vi lämnade Krossbu på morgonen, när vi besteg toppen, när vi började gå neråt och när vi var hemma igen.

Men när vi väl hade kommit till vattenfallen så tog Linnéa sig en fika igen, bara för att ha gjort det vid vattenfallen. Själv traskade jag omkring och tog en massa bilder. Både på vattenfallen, ut i dalen, ner mot vägen och på en massa hjortron, som det fanns gott om just där.

Från vattenfallen kunde man även se Krossbu igen. Det var ca 1 timmes gångväg i rask takt. Jag och Linnéa hade annat i tankarna. Vi ville ju inte komma hem innan kl. 17:00 ju! Omöjligt.

Men vi började traska neråt.. Och kom fram till en "djungel". Fjällvide som verkligen hade växt på höjden. Det var jättekul att vandra igenom. Speciellt när Linnéa trillade... ja, och när jag trillade. Det var en helt annan värld under alla bladen. Jätte häftigt! (You had to be there!)
Hade det inte varit för tidens skull, så hade vi gått upp igen för att gå ner i "djungeln" igen ;)

När vi sedan kom ner på stora vägen började vi traska hemåt, med stenkoll på klockan eftersom vi inte ville komma innan klockan 17:00. Allra helst 17:05, det hade ju varit ballast!

Medan vi vandrar kommer Linnéa att tänka på hur mycket vi kämpat för att komma upp...men:

"Det borde ju ha sett ut som om vi kämpat mer... vi borde ha haft mer blåmärken och sånt! ... Ska vi slåss?!"

Därefter ger vi varandra vars ett slag, sen var inte det kul längre. :P~

Sen fortsatte vi vandra vidare... började även sjunga lite på Liljekonvaljer-visan (som jag för övrigt haft på hjärnan sen vi började gå ner från toppen)...

Men sen kom vi ju fram till att vi helst ville komma över till andra sidan älven, för det hade ju varit ballare om vi kom från gamla vägen när vi kom till Krossbu...

Då såg vi att det fanns en liten ö i älven, där kunde vi nog komma över, och sedan över till andra sidan... Ja, men visst försöker vi det!

Mina skor var relativt vattenresistenta, med det var ju däremot inte Linnéas. Men vi hjälptes åt och hittade även en stor planka som vi bar runder på för att komma vidare... Sen när vi hade kommit ut på ön så fortsatte vi gå i hopp om att hitta ett bra ställe att komma över till... Det var ju lite värre med den saken... och efter att ha konstaterat att vi inte kommer över till andra sidan, så började vi kolla efter ställen för att kunna komma tillbaka till stora vägen igen. Det var också knepigt, men det gick...efter lite om och men.

Sen skuttade vi hem lite försiktigt den sista biten. Till vår besvikelse kunde vi inte komma efter 17:00... Vi hade helt återvänt till Krossbu 16:59. Men det var starkt ändå! Och Hedda hjälpte oss att ta sista bilden för dagen, vår hemkomst!

Senare på kvällen:

När det var dags för mat på kvällen, som för övrigt var VÄLDIGT efterlängtad, fick jag och Linnéa även beröm och applåder för vår bergsbestigning.

Men tillbaka till maten: ärtsoppa - nej tack!

Pannkakor med sylt - Ge mig, ge mig GE MIG! :)

Det smakade så otroligt gott och jag var så extremt hungrig! Pannkakor, pannkakor, pannkakor!

Och efter maten var det bara att bege sig ut till bussen och förbereda sig på den 13 timmar långa hemresan. (Vill inte hem!!!)

Veckan i Krossbu var över förväntan och sista dagen med alla äventyr med Linnéa var helt klart den allra bästa!

Just det ja, jag glömde ju nämna de två lemmlar som jag såg under vår äventyrsdag!

Även om jag har försökt att återge vår dag i detalj så finns det inget som kan beskriva upplevelsen tillräckligt. Man måste uppleva det själv för att hitta känslan!

Ha de! :)